F\u00f6rm\u00e5gan att st\u00e5, g\u00e5 och utf\u00f6ra dagliga aktiviteter p\u00e5 ett s\u00e4kert s\u00e4tt \u00e4r beroende av ett komplicerat samspel mellan fysiologiska mekanismer, och det \u00e4r m\u00e5nga system som p\u00e5verkar en persons balans.16 F\u00f6r att hj\u00e4lpa fysioterapeuter att skr\u00e4ddarsy sina insatser f\u00f6r olika typer av balansproblem har det tagits fram en modell som sammanfattar sex system som orsakar d\u00e5lig funktionell balans.17 V\u00e5rt program inneh\u00e5ller \u00f6vningar som syftar till att betona och f\u00f6rb\u00e4ttra fem av den h\u00e4r modellens sex system eller dom\u00e4ner (alla utom biomekaniska begr\u00e4nsningar), dvs. stabilitetsgr\u00e4nser, antecipatoriska posturala justeringar (APA), balansreaktioner, sensorisk integrering (somatosensorisk, visuell och vestibul\u00e4r) och stabilitet vid g\u00e5ng (dynamisk balans), se figur 1.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/hallbalansen.se\/wp-content\/uploads\/2020\/06\/Postural-kontroll-bild-1024x576.jpg\")
Figur 1<\/p>\n
\u00a0Balanskontroll kr\u00e4ver ocks\u00e5 m\u00e5nga kognitiva resurser, och ju sv\u00e5rare den posturala uppgiften \u00e4r desto mer kognitiv bearbetning beh\u00f6vs18. Balanskontroll och annan kognitiv bearbetning delar kognitiva resurser, och om en sekund\u00e4r uppgift utf\u00f6rs samtidigt p\u00e5verkas d\u00e4rf\u00f6r stabiliteten hos b\u00e5de friska \u00e4ldre personer och \u00e4ldre med nedsatt balans. Prestationsniv\u00e5n varierar beroende p\u00e5 den sekund\u00e4ra uppgiftens komplexitet och typ.19, 20 Sekund\u00e4ra uppgifter p\u00e5verkar dessutom balansen, g\u00e5ngfunktionen och fallrisken,21 s\u00e4rskilt hos \u00e4ldre. Eftersom simultankapacitet har en stor betydelse f\u00f6r v\u00e5r dagliga fysiska funktion anser vi att \u00f6vningar i att g\u00f6ra flera saker samtidigt (dual- och multi-tasking) \u00e4r viktiga inslag i ett balanstr\u00e4ningsprogram.
Enligt grundl\u00e4ggande tr\u00e4ningsfysiologiska principer \u00e4r tr\u00e4ningsanpassningar specifika f\u00f6r det system som tr\u00e4nas10, 11, och tr\u00e4ningsspecificitet \u00e4r ocks\u00e5 en viktig del av den motoriska inl\u00e4rningen.22 Dessutom bekr\u00e4ftar forskningen att specifik tr\u00e4ning \u00e4r ett effektivt s\u00e4tt att f\u00f6rb\u00e4ttra den posturala kontrollen bland friska \u00e4ldre n\u00e4r det utf\u00f6r flera saker samtidigt.7 Detta program f\u00f6ljer principen om specificitet s\u00e5tillvida att det bygger p\u00e5 \u00f6vningar som \u00e4r inriktade p\u00e5 olika system f\u00f6r balanskontroll (se figur 1). Det syftar ocks\u00e5 till att f\u00f6rb\u00e4ttra balansen i vissa situationer som kan intr\u00e4ffa i vardagen, till exempel att \u00e5terf\u00e5 den posturala stabiliteten efter en st\u00f6rning eller kunna undvika ett pl\u00f6tsligt hinder, utan att tappa balansen, samtidigt som man g\u00e5r och svarar p\u00e5 en fr\u00e5ga.
V\u00e5rt program \u00e4r progressivt eftersom \u00f6vningarna kan utf\u00f6ras p\u00e5 olika niv\u00e5er (grundniv\u00e5, medelniv\u00e5 och avancerad niv\u00e5), vilket g\u00f6r att man successivt kan \u00f6ka sv\u00e5righetsgraden f\u00f6r varje enskild person under programmets lopp. Denna progression f\u00f6ljer b\u00e5de Gentiles taxonomi23, som beskriver hur varje enskild person kan f\u00f6rb\u00e4ttra sin f\u00f6rm\u00e5ga genom att utf\u00f6ra tr\u00e4ningsuppgifter med allt h\u00f6gre sv\u00e5righetsgrad, och den grundl\u00e4ggande progressionen n\u00e4r det\u00a0g\u00e4ller tr\u00e4ningsfysiologi, som inneb\u00e4r att \u00f6vningarnas intensitet, sv\u00e5righetsgrad eller komplexitet m\u00e5ste \u00f6kas allteftersom kroppen anpassar sig till \u00f6vningen.10, 11
\u00c4ven om programmets \u00f6vningar i f\u00f6rsta hand \u00e4r inriktade p\u00e5 dom\u00e4nerna kroppsfunktioner och aktiviteter, enligt den internationella klassifikationen av funktionstillst\u00e5nd, funktionshinder och h\u00e4lsa (ICF)24, anser vi att programmet \u00e4ven kan p\u00e5verka dom\u00e4nen delaktighet genom \u00f6kad aktivitet i vardagen.<\/p>\n
G\u00e5ng<\/span> Fallr\u00e4dsla\u00a0<\/span> Fysisk funktion hos \u00e4ldre<\/span> H\u00e4lsorelaterad livskvalitet \u00e4r ett flerdimensionellt begrepp som beskriver hur h\u00e4lsostatus och bem\u00f6tande p\u00e5verkar individens livskvalitet. Begreppet omfattar m\u00e5nga olika aspekter s\u00e5 som fysisk och mental h\u00e4lsa, k\u00e4nslom\u00e4ssigt och socialt v\u00e4lbefinnande (IM kappa).<\/p>\n Programmet kan f\u00f6rb\u00e4ttra livskvaliteten genom att deltagarna f\u00e5r tr\u00e4na tillsammans med andra i samma situation och f\u00f6rb\u00e4ttra sin r\u00f6rlighet och balans, vilket kan leda till ett b\u00e4ttre m\u00e5ende med \u00f6kad sj\u00e4lvst\u00e4ndighet och m\u00f6jlighet till \u00f6kat deltagande i sociala aktiviteter.<\/p>\n Fysisk aktivitet hos \u00e4ldre<\/span> Vikten av fysisk aktivitet f\u00f6r att bevara funktion<\/em><\/span> Stillasittande beteende<\/em><\/span> [\/et_pb_text][et_pb_text disabled_on=”on|on|on” _builder_version=”3.27.4″ disabled=”on”]<\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n Fysisk aktivitet definieras som: \u201dAll kroppsr\u00f6relse som \u00f6kar energif\u00f6rbrukningen ut\u00f6ver den energif\u00f6rbrukning vi har i vila\u201d (Caspersen 1985).<\/p>\n Fysisk tr\u00e4ning definieras som: \u201d Planerad och strukturerad fysisk aktivitet som syftar till att bibeh\u00e5lla eller f\u00f6rb\u00e4ttra fysisk \u201dfitness\u201d s\u00e5 som kondition och styrka\u201d (Caspersen 1985).<\/p>\n Friska \u00e4ldre, 65 \u00e5r eller mer, rekommenderas att utf\u00f6ra ca 150 minuter m\u00e5ttligt pulsh\u00f6jande aktivitet (t.ex. rask promenad) varje vecka eller 75 minuter intensivt pulsh\u00f6jande aktivitet (t.ex. jogga eller springa) per vecka, eller n\u00e5got liknande i kombination. Pulsh\u00f6jande aktivitet ska utf\u00f6ras i omg\u00e5ngar om minst 10 minuter. Som till\u00e4gg rekommenderas styrketr\u00e4ning f\u00f6r de stora muskelgrupperna (ben, h\u00f6fter, rygg, mage, br\u00f6st, axlar och armar) minst tv\u00e5 g\u00e5nger per vecka. \u00c4ldre med nedsatt balans eller nedsatt r\u00f6relsef\u00f6rm\u00e5ga rekommenderas fysisk aktivitet minst tre g\u00e5nger per vecka f\u00f6r att f\u00f6rb\u00e4ttra balansen och f\u00f6rhindra fall. Sambandet dos respons mellan fysisk aktivitet och h\u00e4lsa visar att en \u00f6kad h\u00e4lsovinst kan n\u00e5s med mer pulsh\u00f6jande aktivitet.<\/p>\n Rekommendationerna f\u00f6r friska \u00e4ldre \u00e4r \u00e4ven relevanta f\u00f6r \u00e4ldre med kronisk sjukdom eller funktionsneds\u00e4ttning. Viss aktivitet \u00e4r b\u00e4ttre \u00e4n ingen alls, och de som inte kan utf\u00f6ra den rekommenderade m\u00e4ngden fysisk aktivitet pga sina besv\u00e4r ska f\u00f6rs\u00f6ka vara s\u00e5 fysiskt aktiva som deras sjukdom och\/eller funktionsneds\u00e4ttning till\u00e5ter.<\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n
G\u00e5nghastighet korrelerar stark med hur en \u00e4ldre upplever sin funktionsniv\u00e5 (59,60 AH kappa). \u00c4ldre personer som klarar att g\u00e5 snabbare \u00e4n 1 m\/s har allm\u00e4nt god fysisk funktion, l\u00e4gre risk f\u00f6r h\u00e4lsoproblem och lever l\u00e4ngre (61 AH kappa).
F\u00f6rm\u00e5gan att g\u00e5 p\u00e5verkas negativt med \u00f6kad \u00e5lder. \u00c4ldre personer g\u00e5r l\u00e5ngsammare och med kortare steg, vilket kan leda till \u00f6kad ostadighet och d\u00e4rmed \u00f6kad risk f\u00f6r fall (62 AH kappa).
I v\u00e5rt program ing\u00e5r m\u00e5nga g\u00e5ngmoment p\u00e5 olika underlag, runt och \u00f6ver hinder samt varierande hastigheter.<\/p>\n
R\u00e4dsla f\u00f6r att falla kan vara ett stort problem f\u00f6r m\u00e5nga, och \u00e4r vanligt hos \u00e4ldre. Ett tidigare fall \u00e4r den st\u00f6rsta riskfaktorn f\u00f6r att utveckla r\u00e4dsla f\u00f6r att falla. Ytterligare riskfaktorer f\u00f6r att utveckla r\u00e4dsla f\u00f6r att falla \u00e4r kvinnligt k\u00f6n och h\u00f6g \u00e5lder.
Fallr\u00e4dsla kan leda till fysisk inaktivitet och undvikande beteende, vilket i sin tur kan leda till nedsatt fysisk aktivitetsniv\u00e5 och d\u00e4rmed f\u00f6rs\u00e4mrad fysisk funktion och ytterligare \u00f6kad risk f\u00f6r fall.
Att vara r\u00e4dd f\u00f6r att falla och att vara fysiskt inaktiv, kan \u00e4ven leda till f\u00f6rs\u00e4mrad livskvalitet, ensamhet och nedst\u00e4mdhet som i f\u00f6rl\u00e4ngningen kan leda till ett minskat socialt liv. \u00c4ven obefogad fallr\u00e4dsla kan ge dessa negativa konsekvenser. Fallr\u00e4dsla som \u00e4r befogad kan dock ha en skyddande effekt, s\u00e5 att man inte uts\u00e4tter sig sj\u00e4lv f\u00f6r on\u00f6diga risker.
En persons tilltro till sin f\u00f6rm\u00e5ga att utf\u00f6ra en specifik aktivitet eller beteende (self-efficacy) \u00e4r beroende av tidigare prestationer och hur v\u00e4l man lyckades. Ju starkare en persons tilltro till sin f\u00f6rm\u00e5ga och f\u00f6rv\u00e4ntning att lyckas \u00e4r, desto mer sannolikt \u00e4r det att personen p\u00e5b\u00f6rjar och forts\u00e4tter en given aktivitet. (112 IM kappa). Det finns ett starkt och best\u00e5ende samband mellan tilltro till sin f\u00f6rm\u00e5ga och fysisk aktivitet hos \u00e4ldre (33,37,113 IM kappa). Tilltron \u00e4r extra viktigt f\u00f6r att ta till sig tr\u00e4ning, men spelar en mindre roll i vidmakth\u00e5llandet (113 IM kappa).
I v\u00e5rt program \u00e4r \u00f6vningarna utmanande men sker under trygga f\u00f6rh\u00e5llanden, vilket ger deltagarna m\u00f6jlighet att st\u00e4rka sitt balanssj\u00e4lvf\u00f6rtroende och minska sin fallrisk.<\/p>\n
\u00c5ldrande \u00e4r associerat med en f\u00f6rs\u00e4mring i de flesta fysiologiska system (kardio-pulmonella, muskulo-skeletala, vestibul\u00e4ra, visuella och proprioceptiva) med p\u00e5f\u00f6ljande f\u00f6rs\u00e4mring av den fysiska funktionen. Denna \u00e5ldersrelaterade f\u00f6rs\u00e4mring var tidigare ansedd som oundviklig, men forskning har visat att mycket av f\u00f6rs\u00e4mringen av fysisk funktion \u00e4r beroende p\u00e5 fysisk inaktivitet och \u201doutnyttjande\u201d. Detta \u00e4r av stor vikt, d\u00e5 f\u00f6rs\u00e4mringen beroende p\u00e5 outnyttjande kan hejdas eller v\u00e4ndas med hj\u00e4lp av tr\u00e4ning (IM kappa).
Redan i 50-60-\u00e5rs\u00e5ldern observeras \u00e5ldersrelaterade f\u00f6r\u00e4ndringar i muskelstyrka och i de somatosensoriska systemen.
Karakteristiskt f\u00f6r det muskuloskeletala systemet \u00e4r att muskelstyrkan minskar signifikant med \u00f6kande \u00e5lder. En f\u00f6rh\u00e5llandevis parallell minskning sker av muskelstyrka, total muskelmassa och kondition. Muskelsvaghet har en avg\u00f6rande betydelse f\u00f6r bristande balansf\u00f6rm\u00e5ga hos mycket gamla personer och inneb\u00e4r d\u00e4rmed \u00f6kad risk f\u00f6r fall.
I 70-\u00e5rs\u00e5ldern har vestibularisorganet f\u00f6rlorat ca 40% av sina h\u00e5r- och nervceller (Rosenhall och Rubin 1975). Det vestibul\u00e4ra systemet kan f\u00f6rs\u00e4mras asymmetriskt och har visat sig vara en bidragande orsak till ostadighet och fall (Kristinsdottir et al. 2001).
\u00c4ven det visuella systemet f\u00f6r\u00e4ndras med \u00f6kad \u00e5lder. B\u00e5de synsk\u00e4rpa, konstrastseende och synf\u00e4lt minskar. J\u00e4mf\u00f6rt med yngre \u00e4r \u00e4ldre mer beroende av visuell information f\u00f6r att klara av att h\u00e5lla balansen i olika situationer.
P\u00e5 samma s\u00e4tt p\u00e5verkas cellerna i leder, muskler och hud vilket ger f\u00f6rs\u00e4mrad proprioception. Det kan exempelvis leda till sv\u00e5righeter att g\u00e5 p\u00e5 oj\u00e4mnt underlag.
\u00c4ldre personer kan oftast kompensera om sensorisk information fr\u00e5n ett system \u00e4r bristf\u00e4llig eller saknas. De har st\u00f6rre sv\u00e5righeter om informationen fr\u00e5n tv\u00e5 av de tre sensoriska systemen minskas och de helt m\u00e5ste f\u00f6rlita sig p\u00e5 endast ett av systemen.
\u00d6vningarna i v\u00e5rt program \u00e4r sammansatta s\u00e5 att alla de somatosensoriska systemen stimuleras.<\/p>\nH\u00e4lsorelaterad livskvalitet<\/span><\/h3>\n
M\u00e5nga olika faktorer (individuella, sociala samt milj\u00f6n) p\u00e5verkar om en person \u00e4r fysisk aktiv. M\u00e4ngden fysisk aktivitet minskar med \u00f6kad \u00e5lder. Bara 20-60 procent av de \u00e4ldre n\u00e5r upp till rekommendationerna, beroende p\u00e5 m\u00e4tmetod och hur man definierar rekommendationerna. M\u00e5nga studier visar att \u00e4ldre kvinnor har en l\u00e4gre fysisk aktivitetsniv\u00e5, utf\u00f6r mindre tid med h\u00f6gintensiv tr\u00e4ning, och de uppn\u00e5r inte lika ofta den rekommenderade niv\u00e5n av fysisk aktivitet j\u00e4mf\u00f6rt med \u00e4ldre m\u00e4n. Dessa k\u00f6nsskillnader f\u00f6rekommer fr\u00e4mst i de studier som anv\u00e4nder sj\u00e4lvrapporterade data, vilket tyder p\u00e5 att detta kan bero p\u00e5 hur m\u00e4ngden fysisk aktivitet uppges.
Vad som p\u00e5verkar graden av fysisk aktivitet \u00e4r v\u00e4l studerat hos barn, ungdomar och vuxna, men mindre hos \u00e4ldre, speciellt hos \u00e4ldre med kroniska sjukdomar. Vanliga anledningar till att \u00e4ldre \u00e4r fysiskt aktiva \u00e4r att det \u00e4r socialt, tillg\u00e4ngligt, rekommenderat av l\u00e4kare, det k\u00e4nns meningsfullt och trevligt. Fallr\u00e4dsla, r\u00e4dsla f\u00f6r att skada sig, och r\u00f6relseinskr\u00e4nkningar \u00e4r k\u00e4nda hinder f\u00f6r fysisk aktivitet hos \u00e4ldre. Oro f\u00f6r h\u00e4lsan har rapporterats som b\u00e5de en motivation till och ett hinder f\u00f6r fysisk aktivitet.<\/p>\n
Fysisk aktivitet och tr\u00e4ning kan f\u00f6rebygga f\u00f6rlust av funktion hos \u00e4ldre beroende p\u00e5 en rad mekanismer. Fysisk aktivitet kan p\u00e5verka riskfaktorerna f\u00f6r vanliga kroniska och funktionsneds\u00e4ttande sjukdomar (kardiovaskul\u00e4r sjukdom, diabetes typ II osv) och p\u00e5verka andra bidragande orsaker till funktionsneds\u00e4ttning, som depression och l\u00e5g tilltro till den egna f\u00f6rm\u00e5gan. F\u00f6rloppet p\u00e5 en redan p\u00e5g\u00e5ende sjukdom kan p\u00e5verkas av fysisk aktivitet och tr\u00e4ning. En fysiskt aktiv livsstil kan begr\u00e4nsa den \u00e5ldersrelaterade f\u00f6rlusten av muskelmassa och funktion, ex sarkopeni. Styrketr\u00e4ning \u00e4r viktigt f\u00f6r att bibeh\u00e5lla muskelmassa och funktion i nedre extremiteter, vilket \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigt f\u00f6r balans och g\u00e5nghastighet.<\/p>\n
Stillasittande beteende \u00e4r definierat som all vaken aktivitet (oftast i sittande eller tillbakalutad st\u00e4llning) och en mycket liten kroppsr\u00f6relse med en energif\u00f6rbrukning p\u00e5 1,5 MET eller mindre. MET \u00e4r en f\u00f6rkortning av Metabolic Energy Turnover och talar om hur stor energif\u00f6rbrukning en viss aktivitet har. Stillasittande beteende har f\u00f6reslagits vara en riskfaktor f\u00f6r en s\u00e4mre h\u00e4lsa hos \u00e4ldre och \u00e4r associerat med fetma, diabetes typ II, kardiovaskul\u00e4r sjukdom samt n\u00e5gra olika cancerdiagnoser. Total stillasittande tid och l\u00e5ngvarigt stillasittande utan paus har associerats med h\u00e4lsorisker. Fortfarande \u00e4r dock forskningen om stillasittande relativt ny och fler studier beh\u00f6vs. De bevis som finns i dagsl\u00e4get \u00e4r otillr\u00e4ckliga f\u00f6r att ge specifika rekommendationer om maximalt stillasittande tid per dag eller vecka, eller pauser i stillasittande. R\u00e5d om att reducera stillasittande tid och att \u00f6ka m\u00e4ngden fysisk aktivitet, b\u00e5de l\u00e4tt, m\u00e5ttlig och h\u00e5rd \u00e4r i linje med rekommendationer f\u00f6r \u00e4ldre. Lite aktivitet \u00e4r b\u00e4ttre \u00e4n ingen alls.
Stillasittande beteende anv\u00e4nds synonymt med termen inaktivitet och det finns ingen enhetlig definition p\u00e5 fysisk inaktivitet, men \u201dinaktiv\u201d \u00e4r f\u00f6reslagen som en term som beskriver en person som inte n\u00e5r upp till rekommendationerna f\u00f6r fysisk aktivitet.<\/p>\nRubrik<\/h1>\n
Sammanfattning\u00a0 \u00a0<\/strong><\/h3>\n